Enligt Douglas Adams, fick han idéen till The Liftarens Guide till Galaxen när han full låg på en äng i Innsbruck år 1971, blickandes mot stjärnorna, bärandes en kopia av Liftarens Guide till Europa. Hans idé gav upphov till en radioserie, en inte så träffsäkert kallad trilogi på fem romaner, en TV-serie på BBC 2, och en Hollywoodfilm, för att bara nämna ett par. Om du inte har läst böckerna än, så gör det! Det är väl värt din tid, i motsats till den nyare filmen.
När vi öppnade ett nytt hostel i Berlin år 2003, kallade vi det ”Heart of Gold” (Hjärtat av Guld) – inspirerat av det första rymdskeppet utrustat med den Oändliga Osannolikhetsdriften. Många designidéer i hostelet är inspirerade av böckerna och delar av TV-serien.
Ta det lugnt! (Don’t Panic!)
Och nu såg man det stora rymdskeppet, etthundrafemtio meter långt, format som en elegant löparsko, fullkomligt vitt och överväldigande vackert att se. i dess hjärta fanns, osynlig för alla blickar, en liten låda av guld som innehöll den mest utstuderade lilla apparat som någonsin uppfunnits, en apparat som gjorde detta rymdskepp till någonting enastående i galaxens historia, en apparat som hade givit detta skepp dess namn: Hjärtat av Guld.
”Oj!”, sa Zaphod Beeblebrox till Hjärtat av Guld. Det fanns inte så mycket annat han kunde säga. Han sa det igen, för han visste att det skulle reta pressen. ”Oj!”.
Dom har konstruerat den Oändliga Osannolikhetsdriften! Arthur, detta är… Arthur? Vad är det som häner?
Arthur hade tryckt sig mot hyttdörren och försökte hålla den stängd, men den passade inte längre. Små håriga händer försökte pressa sig in i springan, små håriga händer med bläckfläckar på fingrarna. Små gälla röster tjattrade som vansinniga. Arthur såg upp. ”Ford!” sa han, ”det är ett oändligt antal apor här utanför som vill diskutera en filmversion av Hamlet, som dom just har gjort ett manus på.”Den Oändliga Osannlokhetsdriften är ett underbart nytt sätt att ta sig fram över dom vidsträckta interstellära rymderna på bara en ingentingdel av en sekund, utan allt detta tidsödande tjafs med metarymder och annat. Den upptäcktes genom en lycklig slump, och har sedan utvecklats till ett fullt brukbart drivmedel på den Galaktiska Regeringens forskningsstation pü Damogran. Detta är, i korthet, historien om hur den upptäcktes. Konsten att generera små mängder ändlig osannolikhet, helt enkelt genom att koppla dom logiska kretsarna hos en Sub-mesonhjärna av märket Bambleweeny 57 till en atomdriven vektorfifflare, nedsänkt i en stark Brown Inverterad Passivisator, d.v.s. en kopp te, var naturligtvis känd och användes sedan länge för att bryta isen vid allehanda tillställningar genom att flytta samtliga molekyler i värdinnans underkläder en halv meter åt vänster, i enlighet med teorin om det Obeständiga. Många aktade fysiker vägrade att ta ansvar för detta. Delvis för att det innebar en nedklassning av vetenskapen, men huvudsakligen för att dom aldrig blev inbjudna till dessa tillstlänningar.
från: ”Liftarens Guide till Galaxen” av D. Adams.
